Vår handbok och dess teman har börjat ta form. Utgångspunkten och det bärande temat för de workshops som hållits i researchsyfte, har varit att uppmuntra elever till att våga tala. Med det här som ledstjärna, skapade vi övningar där vi använde oss av abstrakt tal, upprepande av ord, skiftande av fokus utåt och bort från en själv… Vi ville att övningarna skulle hjälpa eleverna att komma över sina rädslor och våga uttrycka sig själva.
Då vi gick igenom dessa övningar, som syftar till att uppmuntra elever till att tala, uppenbarade sig en fråga. Vad händer innan människan börjar tala sitt allra första språk?
Det oskyldiga ansiktet, som tar sig olika uttryck. Suger på tummen, gråter emellanåt. Ögon som plötsligt spärras upp och ett försiktigt, jämrande ljud. Leenden, ljudande och joller. Utifrån hörs tal, nära och på avstånd. Läppar som rör sig i takt med ljudet. Ord bildas, ett i taget. Bekräftelse och upprepningar från omgivningen. Ett ord, två ord, tre ord. Objekt och verb. Så småningom talar vi redan i fullständiga meningar. Vi lär oss ett språk, gemensamma betydelser, koder. Vi lär oss språkets system. Vi lyssnar, förstår, talar.
Så växer vi in i vårt språk.
Vi funderar kring det lilla barnets tydliga motivation till att lära sig språk: Att blir förstådd, hållas vid liv, höra till en gemenskap. Viljan att observera, härma, förnimma och smaka. Att pröva och förstå. Allt det här sker som av sig självt.
Undervisningen i klassrummet, där vi utsätts för det nya språket endast under lektionstid, skiljer sig markant från det naturliga lärandet. Vi måste anstränga oss på ett helt annat sätt för att lära oss. Läsa, plugga och våga. Vi måste hitta motivationen själva, finna något som gör det mödan värt. Vi återvänder till det naturliga lärandets källa och låter den inspirera oss, då vi planerar de olika övningarna. Lekar, som lockar eleverna till lärande och till upplevelser av att lyckas. Att göra det lätt att börja, att upprepa och bekräfta det vi lärt oss, samt att i förbigående lägga till nytt, bidrar till en känsla av kunnande.
Vår handbok består av olika temahelheter, under vilka vi presenterar övningar som stöder temat ifråga. Till dessa temahelheter har vi lagt till ett nytt: Jag bekantar mig, upptäcker.
Att närma sig det naturliga lärandet, innebär i den här temahelheten, att modellera de språkliga erfarenheterna i den tidiga barndomen. På så sätt kan eleven få en insikt i hur språket blir till och uppmuntras till att uttrycka sig själv.
Följande övning fungerar som exempel:
ORDVAGGAN
Ordvaggan är en auditiv tunnel, som strävar till att ge en personlig erfarenhet av en språklig ljudvärld, ur ett spädbarns perspektiv. Två elever åt gången får vara bebisar. De lägger sig bekvämt och blundar. De andra eleverna bildar en kör, genom att placera ut sig på olika ställen (och i olika höjd) i klassrummet. De här eleverna har som uppgift att hjälpa baby-eleverna att få en auditiv upplevelse av språket de lär sig. Eleverna i kören uttalar och upprepar de ord som de lärt sig på det nya språket. Kören talar först viskande och en elev i taget, för att så småningom bli starkare i volym och prata på varandra, så att de bildar en lugn ljudmatta. Då bebisarna hunnit lyssna på ljudmattan ett tag, ger läraren tecken till kören att tystna. Baby-eleverna får vakna i lugn och ro, i tystnad.
I Ordvaggan får babyeleverna, som är i fokus, ligga bekvämt och lyssna. Att ha fokus på sina klasskamrater och på att hjälpa dem, gör det lättare för eleverna i kören att tala.
(OK, om det känns jobbigt att rollsätta eleverna som bebisar, så kalla dem sälungar eller vad som helst annat).
Övningen kan användas i början av en lektion, som en lugn introduktion till språket. Varje gång ges möjlighet till två nya elever att vara bebisar.
Illustration: Anna-Sofia Nylund